Suzanne Bengtsson – tobakstillsynens grand old lady

Suzanne Bengtssons första insats mot rökning var att städa ut den från fritidsgården i Stockholm där hon arbetade på 1970-talet, långt innan det fanns någon tobakslag. Hon har också ett finger med i att ungdomars användning av vattenpipa har minskat. Nu är hon pensionär på riktigt och hoppas att det vita snuset ska förbjudas och nikotinläkemedlen får gärna gå samma väg.

Varför hon tänker så avslöjar vi längre fram i den här artikeln, som får ha sin start där det en gång började, i föräldrahemmet i Bromma utanför Stockholm. Där fanns det bjudcigaretter i en ask till rökande gäster, så som det ofta var i början av 1950-talet.

–Jag har aldrig rökt och jag växte upp i en familj där ingen egentligen rökte heller, även om mamma provade i slutet av 50-talet. Då det var lite tjusigt att röka och hon hade ett sånt där pärlemormunstycke till cigaretten –men trots att hon försökte lyckades hon aldrig bli vanerökare, berättar hon.

Fritidsgården mest en slump

Att tobaken skulle prägla Suzanne Bengtsson engagemang och yrkesliv var långt ifrån givet. Hon hade läst sociologi, pedagogik, folklivsforskning och kriminologi på universitetet. Att det blev ett kvällsjobb på en fritidsgård berodde mest på bristen på barntillsyn. Det passade helt enkelt bra att jobba några kvällar i veckan med ungdomar när första barnet kom och maken jobbade dagtid.

Efter ett tag blev hon erbjuden en tjänst som biträdande föreståndare på en stor och välbesökt fritidsgård med stora problem. Men som kommer att framgå av denna artikel är problem och utmaningar inget som Suzanne Bengtsson backar för.

–När jag började var det två uniformerade vakter i dörren hela tiden. Det röktes naturligtvis inomhus, inte bara tobak utan även cannabis, och många ungdomar sniffade thinner. Man sålde lättöl i fiket, och om en ungdom luktade öl så kunde den hävda att det var från lättölen och inte berusad från mellanölen som då såldes i livsmedelsaffären, berättar hon.

Då fanns tobak inte på agendan i samhällsdebatten. Tobakslagen som reglerade rökfria miljöer och ålder för tobaksinköp kom först senare – 1993 respektive 1997.

Hon började på våren och efter sommaruppehållet ville föreståndaren inte vara kvar.

–Så jag blev föreståndare helt plötsligt, alldeles för ung, med 45 anställda och tre annex, säger hon och skrattar åt minnet.

Nu började förändringens tid. Tillsammans med den nya biträdande föreståndaren röjde hon undan det som inte hörde hemma på en fritidsgård.

– Lättölen slängde jag och tog inte in igen, men rökte fortsatte de ju att göra. Vi bestämde att det inte skulle få rökas överallt. Vi visade film på söndagskvällar i en stor sporthall, så vi började där. Vi var nervösa och förväntade oss burop när vi hoppade upp på scenen och berättade att det var slutrökt – men vi fick applåder! Sen motade vi ut rökningen från rum till rum och vi förbjöd fritidsledarna att röka med ungdomarna. Det var min första rökinsats, säger hon.

–Vi mötte lite motstånd, vissa i personalen tyckte att det var töntigt, ungdomarna rökte ju ändå. Vi inrättade ett rökrum för personalen eftersom jag förbjöd dem att röka med ungdomarna. Nu undrar jag hur jag tänkte då med rökrummet, men fritidspersonalen skulle vara goda förebilder, tyckte jag nog. Det var viktigt att inte ungdomar och vuxna rökte tillsammans.

Tvingades in på tobakstillsyn

Efter andra barnet började hon arbeta som fältassistent med ungdomar på glid som var portförbjudna på fritidsgården, ett arbete hon trivdes mycket bra med. I samband med tredje barnet kom det förebyggande arbetet med alkohol, tobak och andra droger och hon fick även ANDT-frågorna att ansvara för tillsammans med fältassistentarbetet.

Lagen om folköl och tobakslagen kom och hennes chefer tyckte att hon som arbetade med ungdomar skulle ansvara för tillsynen.

–Men det tyckte inte jag! Jag protesterade vilt, jag ville fortsätta med det jag var bra på, att jobba med ungdomar. Men det hjälpte inte så jag fick börja jobba med tillsyn, säger hon.

Arbetsuppgifterna innebar att hon besökte tobakshandlarna för att bland annat kontrollera att de inte sålde tobak till minderåriga.

–En av dem hade sin butik precis bredvid en högstadieskola och han skrattade åt mig och undrade hur jag skulle få honom att sluta sälja till ungdomarna. Skulle jag stå utanför butiken hela tiden? När han senare sålde sin affär sa han till mig ”WOW, du vann”.

Metoden hon bland annat använde var att anställa 18-åringar som såg yngre ut och skicka in dem i butikerna för att provköpa tobak. Sen följde hon upp med handlaren hur det gick, bland annat genom att skicka ros- och risbrev till dem.

–De som klarade sig fick ett rosbrev som jag designade lite snyggt med en blombild och ett ”tack för att du inte säljer tobak till minderåriga”. Det var många som satte upp breven i affären, föräldrar och politiker såg dem och förstod att tillsynen hade effekt. De som sålde till ungdomar fick däremot ett lite förmanande ”risbrev” av mig.

Hon hade då tillsyn över hundra butiker.

–När jag började var det 75 procent som sålde till provköparna. När jag slutade var det sju – men det var aldrig samma sju procent.

Hon hade bra stöd av polisen och goda kontakter med lokaltidningen, som gärna skrev om dessa frågor. Det betydde mycket för att nå ut och få acceptans för åtgärderna. Eftersom hon även arbetade som ANDT-samordnare var hon med på skolorna och pratade tobak och alkohol på föräldrarnas besöksdagar.

–Jag hade det rätt bra förspänt, och hade möjlighet att prata med alla, så rökningen bland ungdomar gick ned jättemycket i området där jag jobbade.

Det är underhållande att intervjua Suzanne Bengtsson, ämnet triggar igång en massa minnen och anekdoter och roliga historier, många fler än som får rum i en artikel.

Byggde upp tobakstillsynen

Så småningom började Suzanne Bengtsson arbeta som ANDT-samordnare på Länsstyrelsen i Stockholm.

–Jag kunde ju lagen och visste att länsstyrelsen är tillsynsmyndighet, så jag frågade vem som jobbar med tobak – det fanns ingen! Så då fick jag söka pengar från Folkhälsomyndigheten för att dra igång tillsynsarbetet på länsstyrelsen. Rätt snart blev jag tillsynshandläggare på Länsstyrelsen i Stockholm. En tillsynshandläggare besöker länets kommuner och går igenom handlingar om tillståndsgivning för alkohol- och numera även tobakstillstånd och ser att det görs på ett rättssäkert sätt. I samband med det träffar man både den lokale handläggaren, dennes chef och beslutande politiker. Länsstyrelsen ska också ge information, råd och stöd.

Bland annat byggde hon nätverk med regelbundna träffar för dem som arbetade med tillsyn i länet och var även med och byggde upp tillsynsverksamheten nationellt.

Du är alltså Sveriges tobakstillsyns grand old lady?

–Ja det kan man kanske säga, säger hon och skrattar. Jag har varit med från det att lagstiftningen startade och kunnat följa hur den blev lite bättre och bättre. Jag har svarat på remisser och läst utredningar och helt plötsligt började jag tycka att det här med tillsyn och juridik var spännande och jättekul.

Det var till och med så roligt att hon fortsatte att jobba även efter pensioneringen. Visserligen gick hon i pension vid 67, men återkom nästan genast och fortsatte att arbeta på övertid i fyra år. Därefter har hon fortsatt att föreläsa om tillsyn, lagstiftning och hur domstolarna tolkar lagarna.

Det finns en hel del domar utifrån tobakslagstiftningen och de är viktiga eftersom de hjälper dem som arbetar med tobakstillsynen hur de ska agera och tolka lagen praktiskt.

–Lagen är ju en sak, men det som är intressant är hur den tolkas. En del kommunala handläggare är väldigt pålästa och kunniga och drar sig inte för att agera när de upptäcker att det till exempel säljs felaktigt märkt tobak antingen att ringa till polisen eller att själv ingripa med föreläggande eller förbud. Men det finns inte lika många domar från tillsyn av rökfria miljöer som från tillsyn av detaljhandeln. Tillsynen av rökfria miljöer ligger under kommunernas miljöförvaltningar, de får inte ta ut avgifter, och då görs inte särskilt mycket tillsyn, säger hon.

Ifrågasätter nikotinläkemedel

–Sen är det tyvärr så att även om lagstiftningen går framåt, går det lite för långsamt. Nu har vi det vita snuset som är ett elände. Jag förstår inte att man kan säga att det inte ingår i tobakslagen, den heter ju Lagen om tobak och liknande produkter – det här är väl en liknande produkt? Jag är lite förvånad över att man överhuvudtaget får sälja produkter med rent nikotin när det är så beroendeframkallande.

Hon har också svårt att förstå vitsen med produkterna.

–Vanligt tobakssnus har lite arom, även om det är heläckligt, men det har inte nikotinet. Det är ju bara något syntetiskt som man droppar på tuggummimassa eller cellulosa och stoppar i munnen. Och så får man smaksätta det, oftast med fruktsmaker, för om det såldes utan smaksättning skulle det inte bli lika populärt.

Ursprunget till det vita snuset är nikotinersättningsmedlen som säljs på apotek enligt henne.

– Det vita snuset verkar ha inspirerats av tobaksavvänjningsmedlet Zonnic som finns på Apoteket sen 2000. Det var som läkemedel de började med vita nikotinportioner. Jag kanske är ensam om att tycka det, men jag tycker absolut att man ska förbjuda de tobaksavvänjningsprodukter som innehåller nikotin i mindre mängd, helt. Det är ju inget man måste ha för att sluta röka eller snusa. Det är väl ingen som kommer på att man ska ta alkohol i lite mindre doser för att trappa ner sitt alkoholberoende?

Hon hoppas på den pågående utredningen som ska reglera dagens och morgondagens tobaksprodukter.

– Nu går ju rökningen ner, det är inte så jättecoolt att röka även om det är många som fortfarande röker, men det har i alla fall inte den utbredningen som snusningen har. Jag hoppas att utredningen som är på gång kommer fram till att man inte får sälja det vita snuset – men det blir nog inte så, den kommer nog bara att reglera det, säger hon.

När det gäller snusförpackningar kommer snusindustrin för lätt undan varningsmärkningen, tycker hon. Sverige har möjlighet att kräva varningsbilder på snusförpackningarna men har inte gjort det, utan har bara krav på att varningstext finns på undersidan och runt om.

Suzanne Bengtsson vill ha varningstext som täcker hälften av lockets yta.

–Snusdosan är en modedetalj med de snygga förpackningarna, snusindustrin kan göra hela locket tjusigt. Det borde vara varningstext på locket också. När det kom bilder och text på cigarettförpackningarna blev det lite mindre glamoröst att visa dem, men snusförpackningar lägger ju alla på bordet.

Vitsen med att ta bort tobaksprodukter och sådana produkter som liknar dem ur barns och ungdomars åsyn är att avnormalisera tobaksbruket. Att sälja godis som ser ut som tobaksprodukter är att normalisera tobaksbruket.

–Det finns de som vill förbjuda lakritspipor, men de säger inte barn och ungdomar något – folk röker inte pipa offentligt idag. Men hockeypulver, godis, kan man köpa i runda förpackningar som påminner om snusdosor, säger Suzanne Bengtsson.

Tillslag mot fabriker för vattenpipstobak

Och hur gick det nu med tillslaget mot tobaksfabrikerna? Det började med att hon fick ett mejl från tyska tullen med bilder på tobak de tagit i beslag.

–Jag hade kontakt med en tullkille och vi undrade lite vad som hade hänt, för svenska tullen hittade inte så mycket insmugglad vattenpipstobak längre.

Minskningen av insmugglad tobak för vattenpipa fick en förklaring när en lastbilschaufför kontaktade en miljöavdelning på en mindre ort i Skåne och anmälde att det var väldigt smutsigt inne på en godisfabrik. Miljöinspektören ryckte ut och förstod att det var annat än godis som tillverkades där och kontaktade polis som kontaktade tullen och en förundersökning startade. Utredningen växte och till slut kom man på att det fanns fem fabriker i Skåne som tillverkade tobak för vattenpipa och smugglade ut den till kontinenten.

–Det var alltså vi i Sverige som tillhandahöll smuggeltobaken i Europa och inte tvärtom. Den utredningen höll på i flera år, och det blev flera domar också till slut, berättar hon.

–Förut såldes det illegal vattenpipstobak i varenda affär, den var oskattad och utan märkning – men det är ju borta nu. Och om man tittar på ungdomars bruk av vattenpipa har det gått ner. Det var ett arbete som jag initierade, jag samlade ihop Folkhälsmyndigheten, Skatteverket, Tullverket, Kronofogden och Ekobrottsmyndigheten till ett möte, det var en hel radda representanter från myndigheterna. Det ledde till att vi bildade en grupp, som jag tror finns kvar fortfarande, som träffas och utbyter erfarenheter och tips om illegal tobakshantering. Den gruppen har gjort flera gemensamma gryningsräder till exempel i Årsta partihallar.

 ”Gjort skillnad”

Insatt i den djungel som är tobaks- och nikotinprodukter är hon fortfarande, och lika engagerad som när hon började.

Hon skrattar gott när hon tänker tillbaka.

– Jag ville ju inte göra tillsyn på tobak, protesterade å det grövsta, men blev tvungen att göra det ändå. Sen tyckte jag att det blev så roligt. All tobak är beroendeframkallande, säger hon.

– Jag känner att jag faktiskt har gjort lite skillnad. Nu när jag pratar om detta och tänker på allt jag faktiskt har gjort.