Göran Boëthius
–  i livslång kamp mot tobaken

Göran Boëthius läkarkarriär fick en ovanlig start. Han och hans fru hade lämnat Göteborg och hemtrakterna och sökt sig till Östersund efter att han var klar med grundutbildningen. Han började arbeta på medicinkliniken, men fick abrupt sluta där.

– Jag hann jobba några dagar, sedan blev jag överförd till lungkliniken, som patient.

Göran Boëthius ingifta farbror var chef på lungkliniken där Göran hamnade. Orsaken var den fläck som upptäcktes i samband med den då obligatoriska skärmbildsundersökningen, en fläck som visade sig var tuberkulos.

– Jag hade ådragit mig infektionen när jag jobbade på patologen med obduktioner under studietiden.

Göran säger att sjukdomen inte gjorde honom rädd. Han var inte så sjuk och han visste att det fanns medicin. När han så småningom tillfrisknat övergick han till att arbeta på kliniken. Sedan blev han kvar där hela sitt yrkesverksamma liv.

På lungkliniken blev det påtagligt för honom hur en epidemi – tuberkulosen – småningom ersattes av en annan – tobakspandemin.

– På en lungklinik är ju, nu som då, en stor andel av patienterna rökningens offer. Alla som arbetade där förstod ju det, även om alla inte drog konsekvenserna av det, säger Göran.

Det röktes bland sjukvårdspersonalen, alla kategorier,  och röntgenöverläkaren använde sin cigarr som pekpinne under röntgenronden. Anhöriga till döende patienter kunde ta ett bloss samtidigt som de tycktes vara helt oförstående till att rökningen var anledningen till att en älskad, pappa, bror, son eller mamma inte skulle kunna leva vidare.

Hjälpa de sista rökarna
Göran Boëthius ville inte nöja sig med att ta hand om tobakens offer. Han ville arbeta förebyggande, genom opinionsarbete för större kunskap och lagstiftning mot marknadsföring av tobaksprodukter. Det har varit en lång kamp och ännu är målet inte nått.

– Vi måste hjälpa de sista rökarna bättre, säger Göran Boëthius.

Det är en ståndpunkt han upprepar gång på gång. Han är 83 år gammal och skulle kunna känna sig nöjd med det han åstadkommit. Men det verkar inte ligga för honom. Hedersutmärkelserna han har fått hjälper inte. Han är hedersledamot i Läkare mot Tobak, där han tidigare varit ordförande. Han har fått en hedersutmärkelse av European Network for Smoking and Tobacco Prevention (ENSP) för sina insatser i det europeiska tobaksförebyggande arbetet. Han är en av initiativtagarna som 2012 introducerade visionen Tobacco Endgame – Rökfritt Sverige 2025, efter internationella förebilder, vilket gav det tobaksförebyggande arbetet i Sverige en ny målvision och en värdefull nystart i arbetet. Målsättningen är att reducera andelen dagligrökare till under fem procent till år 2025.

Nu är andelen dagligrökare sex procent. Målet kan tyckas nära, men Göran Boëthius är oroad över klassperspektivet – att det bland kortutbildade är en mycket större andel som röker. Samma sak bland psykiskt sjuka och missbrukare av andra droger. Opinionsarbetet måste fortsätta.

– För att arbeta mot tobaksindustrin måste man ha stort tålamod. Det har jag, säger Göran.

Lämnade tillbaka medaljen
Ett spännande exempel på det är hans brev till slottet och dess förste hovmarskalk, daterat 31 maj 2013. Han skickar tillbaka förtjänstmedaljen han fått tio år tidigare, för tobakspreventivt arbete.

Göran skriver i brevet:
I dag – på WHO:s Tobaksfria dag – bifogar jag medaljen i detta brev till Hovet. Anledningen är att jag inte tycker mig vara värdig denna utmärkelse.

Trots sju års försök har jag misslyckats med den till synes enkla uppgiften att övertyga Hovet varför det skulle vara angeläget och klädsamt att komma ikapp samhället i övrigt när det gäller att respektera människors rätt att slippa andras rök – och rökares möjlighet att röka i därför avsedda och utrustade lokaler.

Eftersom jag inte fått mina senaste frågor besvarade måste jag förutsätta att Vita Havet fortfarande används som landets mest exklusiva rökrum i samband med Kungamiddagar, möjligen också vid andra tillfällen.

Efter sju års försök lämnar han alltså tillbaka medaljen. Status och kunglig glans står sig slätt mot det han önskar sig: att människor inte ska kippa efter andan när tobaken är på väg att ta deras liv.

Göran talar med stor empati om de människor som fortfarande röker. De allra flesta vill sluta men behöver mer konkret stöd från samhället, en tydlig hälsopolitisk inriktning. Detsamma krävs för att stoppa nyrekryteringen.

– En ansvarig nationell organisation måste utpekas, en flerårig handlingsplan konkretiseras och finansieras, en skärpning av vårdens och samhällets stöd till ”de sista rökarna” krävas. Det handlar om hur ett anständigt samhälle hjälper de grupper av befolkningen som – på grund av ett otillräckligt regleringssystem – fastnat i ett beroende som medför sjukdom, nedsatt livskvalitet och ett förkortat liv.

Parallellt måste arbetet mot de nya nikotinprodukterna bedrivas.

– Beroende är den mest påtagliga effekten av nikotinbruket, men forskning visar alltmer att det rör sig om en mer utbredd ”ombyggnad” av det unga nervsystemet upp till 25-årsåldern. Dessa ofta subtila effekter är lika reella och oacceptabla som rökningens mer synliga skador.

Detta ställer krav på politiken, menar Göran Boëthius.

Vi behöver ökade restriktioner när det gäller marknadsföring av nikotinprodukter till barn och unga. Det finns inga som helst anledningar att tillåta försäljning till unga – men väl att skydda dem från en cynisk marknadsföring.

Snusindustrin förleder
Han säger att sedan slutet av 90-talet har svensk snusindustri varit alltmer aktiv, nationellt och internationellt, med förledande budskap att rökare bäst gagnas av att gå över till rökfria nikotinprodukter.

– Men de flesta rökare vill komma ur sitt nikotinberoende och är inte lockade av ”ungdomligt” smaksatta nya produkter. Utformningen och mängden smaker visar tydligt att dessa i stället är ämnade för att locka barn och unga in i ett tidigt beroende – för att ersätta de utdöende cigarettbrukarna.

I Sveriges åtagande gentemot WHOs tobakskonvention, och numera också Barnkonventionen, ingår att tillämpa de åtgärder som visat sig verksamma för att minska tobaksbruk.

– Att sprida nikotinberoende ingår inte. Den svenska regeringen – hårt ansatt av industrin – måste inse att dessa produkter inte är vanliga/oskyldiga/ofarliga konsumentprodukter som passar bra för export. En majoritet av EU:s medlemsländer har hittills visat sig kallsinniga mot snusindustrins falska lockrop: Snus räddar liv! Särskilt de nordiska länderna lyssnar hellre på våra argument: snus räddar inte liv – det är att sluta röka som räddar liv!