Tobaksindustrins inflytande över svensk hälsopolitik måste upphöra!

Tobaken är destruktiv för vårt samhälle på flera sätt. Vid sidan av alla dödsfall, skadar tobaken tusentals människor och kostar samhället mångmiljonbelopp varje år.

Tobaksproduktionen, oavsett vilken slutprodukt det handlar om, står varje år för stor miljöförstöring, höga klimatutsläpp och systematiskt barnarbete.

Regeringen har satt upp målet om ett Rökfritt Sverige 2025. Det innebär att mindre än 5 procent i alla befolkningsgrupper ska röka 2025. Men vi är en lång väg ifrån målet. Bland socioekonomiskt svaga grupper är andelen dagligrökare 14 procent, och hos gymnasieungdomar ännu högre.

Medvetenheten hos svenska medborgare och beslutsfattare är tämligen hög om rökningens skador, men lägre om snusningens. Trots detta finns en politisk passivitet inför nya åtgärder som kan få ner tobaksbruket i samhället. En rad jämförbara länder såsom Finland, Norge och Storbritannien har infört exponeringsförbud av tobaksprodukter i butiker. Många länder har också infört neutrala reklamfria tobaksförpackningar, däribland Storbritannien, Frankrike och Island. Dessa åtgärder har visat sig vara effektiva framför allt när det gäller att minska nyrekrytering och tobaksbruk hos ungdomar. Detsamma gäller en höjd tobaksskatt, som har lyfts fram av såväl WHO som Världsbanken som en av de enskilt mest effektiva åtgärderna för att minska tobaksbruket. Sveriges tobaksskatt är dock lägre än i många jämförbara länder. Som ett exempel kostar ett paket cigaretter här 60 kr, medan det kostar 130 kr i Storbritannien och Norge.

Dessa tre åtgärder: exponeringsförbud, reklamfria tobaksförpackningar, och höjd tobaksskatt utgör några av artiklarna i WHO:s tobakskonvention som ratificerades i Sveriges riksdag redan 2005. Sverige gör idag avsteg också från andra internationella konventioner. Barnkonventionen är ratificerad i svensk lag och slår fast varje barns rätt till bästa möjliga hälsa. Tobaksbruk och passiv rökning för tusentals barn och unga i Sverige idag sviker denna princip. FN:s hållbarhetsmål inom Agenda 2030 strävar efter att garantera en ekologisk och social hållbarhet. Men tobakens miljöförstörelse, klimatutsläpp och barnarbete är dess motsats.

Varför gör inte svenska politiker mer för att minska tobaken i samhället, trots medvenhet om tobakens förödande konsekvenser, och trots de internationella konventioner som Sverige har förbundit sig till?

Vi har undersökt denna fråga i vår nya rapport: Diskrepanser inom tobakspolitiken. Svaret på frågan står till stor del att finna i en framgångsrik lobbyism från tobaksindustrin. Det här är inte vilken industri som helst. Det är en industri som har miljoner människors död på sitt samvete de senaste hundra åren. Med stora ekonomiska resurser har den verkat för att förhindra, förminska och fördröja samhällets hälsoförebyggande åtgärder som har stöd i forskningen. Tobakskonventionens artikel 5.3 slår fast att hälsopolitiken ska skyddas från tobaksindustrin. Trots detta tillåts industrin idag influera svenska politikers informationsinsamling och beslut. I våra djupintervjuer med svenska riksdagsledamöter framgick det att såväl cigarett- som snusindustrin regelbundet träffar svenska politiker, ger dem information, och influerar dem med argument som används i motioner och politiska program.

Vår rapport visar också hur fabricerade myter skapade av tobaksindustrin har fått fäste hos svenska makthavare och accepterats som sanningar. Några exempel är att höjd tobaksskatt per automatik leder till ökad tobakssmuggling och att snus inte är hälsofarligt och därför är en lämplig rökavvänjningsprodukt. Fakta är att tobakssmugglingen är högre i länder med svaga rättssystem, bristfällig tull och utbredd korruption. I de flesta fall har dessa länder låga skattesatser på tobak. Fakta är också att snus är kraftigt beroendeframkallande och ökar risken för hjärt- och kärlpåverkan, diabetes och fosterskador.

Det är djupt problematiskt att tobaksindustrins myter har fått fäste som accepterade sanningar hos svenska politiker. Det är ett demokratiproblem om våra folkvalda makthavare fattar beslut grundade på myter i stället för fakta. Att tobaksindustrins intressen tillåts influera svensk politik innebär också att samhällets gemensamma kamp för att minska tobaken motarbetas. Vi vill se följande åtgärder för att förändra situationen:

• Ökad respekt för internationella konventioner: Svenska politiker måste respektera Tobakskonventionens och Barnkonventionens artiklar, då de är ratificerade i Sveriges riksdag. Således är svenska riksdagsledamöter skyldiga att verka för införandet av åtgärder såsom exponeringsförbud, reklamfria neutrala tobaksförpackningar och höjd tobaksskatt. De är också skyldiga att se till att tobaksindustrin inte tillåts påverka hälsopolitiken.

• Nolltolerans mot samverkan med tobaksindustrin: Samtliga riksdagspartier måste säkerställa att deras företrädare inte samverkar med tobaksindustrin. En nolltolerans ska finnas mot att basera argument och politiska förslag på utbyten med industrin.

• Redovisningsplikt vid möten med industriföreträdare: Endast kontakter nödvändiga i arbetet att begränsa tobaksbruket ska förekomma. Dessa möten ska registreras i ett offentligt system som är transparent och enkelt att regelbundet följa upp. Här kan inspiration hämtas från Europaparlamentet där en rapporteringsskyldighet finns hos alla parlamentariker som träffar intressenter och lobbyister. Om inte mötena redovisas riskerar parlamentarikerna påföljder. Sveriges riksdag bör applicera en liknande modell.

Vi är övertygade om att åtgärderna ovan är viktiga delar i det fortsatta tobaksförebyggande arbetet. Om de genomförs kommer tobaksindustrins inflytande över svensk politik att begränsas. Detta kommer att möjliggöra flera nya insatser för att minska tobaksbruket i samhället. Genom dessa kommer vi att klara av Regeringens mål om ett Rökfritt Sverige 2025. Samtidigt kommer vi att bättre leva upp till internationella överenskommelser. Tusentals människors liv kan räddas och – inte minst – barn och unga kan stödjas till ett liv utan tobak.

Torsten Kjellgren, statsvetare och rapportförfattare
Lena Sjöberg, ordförande Tobaksfakta
Göran Boëthius
Ann Post

Läs debattartikeln i DN
Läs hela rapporten här