I Sverige går varje år dryg 6000 personer tobaksdöden till mötes, men vad gör den svenska regeringen? Fortfarande saknar vi en nationell aktionsplan med effektiva förslag för att minska tobaksbruket och kontrollera tobaksindustrin. Regeringen tycks tro att det räcker med sporadiska kampanjer och mer kontroll av åldersgränsen. Efterlevnad av åldersgränsen är förstås inte oviktigt, men har ett mycket begränsat värde i helheten. Tobaksproblemets grund är varken släpphänta föräldrar, tobaksförsäljare eller ointresserade tillsynsansvariga utan tobaksindustrins vinstintressen.

Sveriges nuvarande agerande i tobaksfrågan handlar inte enbart om snus eller inte i EU, den fråga som mediedebatten hittills tyvärr mest har speglat. Agerandet innebär också att Sverige ställer sig på tobaksindustrin sida mot folkhälsan genom att försöka stoppa effektiva regleringar av tobaksindustrin på europeisk nivå. Idag är Swedish Match nära lierat med ett av världen största och mest ökända tobaksbolag, Philip Morris, i sin lansering av snus i andra länder. Jag förutsätter att Philip Morris jublade åt det svenska svaret på EUs konsultation om en skärpning av EUs tobaksdirektiv där regeringen genom Göran Hägglund i stort sett tycktes ha kopierat det vi vet att tobaksindustrin tycker, som t ex inga neutrala paket , inga stora varningsbilder och absolut inte någon reglering av smaktillsatser som godis- och fruktsmaker och annat som lockar unga till tobaksbruk.

Av en opinionsundersökning som Tankesmedjan Tobaksfakta nyligen lät genomföra bland allmänheten framgick dessutom att inga väljare stödjer regeringens tobakspolitik, inte ens de moderata väljarna. Så när kommer Sverige att följa t ex Storbritannien, Norge och Finland – länder med höga ambitioner i tobakskampen? Jag behöver väl inte erinra om vem som tjänar mest på regeringens flathet, våra barn och ungdomar eller tobaksindustrin?

Margaretha Haglund, tobakspolitisk expert