Forskarna såg skillnader mellan olika grupper. Personer med kort utbildning fick råd i större utsträckning än personer med lång utbildning på grund av att rökning var vanligare bland dem. Förtidspensionärer och arbetslösa fick däremot mer sällan frågor om rökvanor än förvärvsarbetande även om de rökte mer. Kvinnor fick mer sällan frågor och råd än män. Personer födda utanför Norden fick råd dubbelt så ofta som svenskfödda oavsett om de var dagligrökare eller inte.

”I de sistnämnda fallen tycks primärvårdens åtgärder beträffande rökvanor vara delvis felriktade”, skriver forskarna.

”Eftersom studien baseras på självrapporterade data måste resultaten tolkas med försiktighet. Vår slutsats är dock att de som blir tillfrågade och i synnerhet får råd om att förändra sina rökvanor vid besök på vårdcentral i huvudsak ärde som behöver det mest.”

Men, påpekar forskarna, resultaten tyder också på att åtgärder för att minska rökning borde intensifieras vad gäller kvinnor och kanske är alltför intensiva vad gäller personer födda utanför Norden.

”Den senare slutsatsen drar vi utifrån att dagligrökning inte förklarade varför personer födda utanför Norden fick råd i större utsträckning än personer födda i Sverige. Nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder bör därför utvecklas så att de innehåller en mer standardiserad metod, till exempel en som rekommenderas av WHO. Detta skulle minska skillnader mellan olika grupper när det gäller sannolikheten att få frågor och råd om rökvanor vid besök på vårdcentral.”