Första återträffen efter tre månader hade de per telefon. Sexmånadersuppföljningen hade de nyligen och tillbringade då en dag i Stockholm med övriga i gruppen.

– Återträffarna är viktiga, att få bekräfta varandra och se hur det har gått. De känns som en bonus, en liten morot i det hela, säger Petra Hederén.

Återträffarna är inte det enda stödet de har att fortsätta vara tobaksfria.

–Vi har en Facebookgrupp där vi peppar varandra, det är väldigt bra. Vi får ta kontakt med ledarna om vi vill, det är också en trygghet, säger Camilla Natanaelsson.

Hon snusade i många år, hade en prilla inne all vaken tid, och slutade i samband med en skilsmässa.

–Jag hade inte råd så jag gjorde ett ryck. Konstigt nog gick det bra. Men sedan började jag igen. Det var jättedumt och jag ångrade mig, så när jag fick syn på annonsen om tobaksavvänjning på internat anmälde jag mig.

Programmet började alltså med en veckas tobaksavvänjning på internat. De fick reda på i maj förra året att programmet, som arrangeras av Vårdförbundet och Sjuksköterskor mot Tobak, skulle börja i september.

De skulle vara tobaksfria när de kom till internatveckan.

– Jag var så redo, redan veckan innan internatet tog mitt snus slut och jag köpte inget nytt, utan använde starka nikotinplåster. När jag åkte till internatet hade jag ingenting alls med mig, bara vanliga tuggummin. Jag var så motiverad, kände verkligen att det var dags, säger Petra Hederén.

Hon började röka när hon gick i högstadiet, och blev sedan snusare på heltid. Hon slutade när hon fick första barnet, men fick ett återfall för sex–sju år sedan och var fast på nytt.

–Den gången jag slutade var det fruktansvärt. Jag fick en jätteabstinens och mådde så dåligt psykiskt, även för viktuppgång och humör, berättar hon.

På internatet hade de samling i grupp varje morgon och fick berätta hur de kände sig.

– Vissa dagar var det skit och vissa dagar var det jättebra, det pendlade väldigt, berättar Camilla Natanaelsson.

–När jag la undan plåstret kom abstinensen, men jag fick ett så otroligt stöd under den veckan. Det läskiga var att åka hem och försöka fixa allt hemma. Där har motivationen hjälpt och de här samtalen som vi hade om att våga bli abstinent, hur man beter sig, vad som är farligt. Suget går i vågor, det kommer jättesug ibland och så kommer det nog alltid att vara. Då gäller det att våga stå emot och tänka ”aldrig mer”, säger Petra Hederén.

Vad gör du när suget kommer?

–På jobbet tuggar jag vanliga tuggummin. Jag har hund och en otrolig backup från mina söner som talar om att jag är duktig och att de är stolta över mig. Det betyder jättemycket. Jag valde att gå med i Viktväktarna för att varje dag ha något annat att fokusera på. Och sen är det bara att tänka bort suget, det går ju över. Och att tänka tillbaka på internatet, det hjälpte mig så mycket, säger hon.

Camilla Natanaelsson fortsätter med nikotinläkemedel, något hon är kluven till.

–Jag är beroende av nikotinläkemedel också, det känns som lite fusk.

Vad är det för skillnad mellan att ta nikotinläkemedel och att snusa?

–Ledarna fick mig att se på läkemedel på ett annat sätt. Det fungerar bra att bli av med snuset och att trappa ner med, man har en helt annan kontroll än när man snusar. Och åtminstone använder jag inte tobak, men jag vill bli helt fri från läkemedlen också.

Hennes plan är att sluta med tuggummi först och sedan med nikotintabletterna.

–Förpackningen tuggummi som jag håller på med just nu är den sista. Sedan tar jag bara tabletter, som jag ska trappa ned. Det är alltid bättre att ta en tablett än snus. Förut ville jag sluta helt, men huvudsaken är att jag inte börjar snusa igen, säger hon.

Fanns något med internatet som var mindre bra?

–Nej, det fanns inget som var dåligt. Grejen är att när man slutar med nikotinet blir man så emotionell, nästan nedstämd, deprimerad. Det är bra då att få stöd från varandra, säger Petra Hederén.

Hur känns det att jobba inom vården och använda tobak?

– Att jobba inom vården och använda något som är så farligt är helt sjukt, men tyvärr det är ju det som nikotin och allt missbruk gör med oss. Som ung gick jag ut på balkongen och rökte med patienterna. Jag såg hur dåligt de mådde i sin KOL, men ändå fortsatte jag. Att vara beroende av något är så starkt, man står ut med vad som helst bara man får tillfredsställa sitt missbruk. Då spelar det nog ingen roll var man jobbar någonstans. Nu känns det bra att vara nikotinfri själv när jag jobbar med människor och välmående, säger Petra Hederén.

Att använda nikotin ger en omedelbar tillfredsställelse, vilket gör att det är så svårt att sluta, en erfarenhet som hon delar med alla andra tobaksbrukare.

–Det är ett sådant välbefinnande när man nyttjar det. Belöningssystemet står över allt sunt förnuft och ekonomi och alla bilder på igensotade lungor. Det är ju det som är missbruk. Jag är nikotinist, men jag nyttjar inte tobak. Så fort jag faller tillbaka är jag fast igen, säger Petra Hederén.

Det är sönerna som är och har varit den viktigaste motivationsfaktorn för henne.

– Jag insåg att min kropp inte kommer att klara det här. Jag börjar bli äldre, är lite överviktig, har jobbat natt och så nikotinberoendet. Jag har unga barn, jag vill finnas kvar så länge som möjligt med dem och inte få nikotinrelaterade sjukdomar och så. Det är lite grann min skyldighet att hålla mig så frisk som möjligt. Och det känns riktigt bra när ens 17-åring klappar en på axeln och säger ”fy fan, morsan det här har du gjort bra, säger Petra Hederén.