Aktuellt
PUBLICERAT: 2023-05-19

Arne Stråbys engagemang i tobaksfrågan väcktes tidigt. I ett skrivet svar berättar han för Tobaksfakta hur det började:

”På 60-talet och början av 70-talet rökte man i stort sett överallt. Jag läste tekniska ämnen redan i realskolan och på gymnasiet, och många rökte ohämmat där, utom just på lektionstid.  På arbetsplatser med personalrestaurang rökte man vid alla bord. Jag har aldrig rökt, och det kändes fel att man inte kunde äta något utan rök strax intill.”

Arne Stråby berättar att när han blev anställd på Arbetarsskyddstyrelsen såg han sin möjlighet att göra någonting åt rökningen.

”Som kemist visste jag tidigt att många skadliga ämnen finns i tobaksrök. Irriterande ämnen, allergiframkallande och cancerframkallande. När jag 1974 började på Arbetarskyddsstyrelsen (Kemibyrån där) var min uppgift att arbeta med luftföroreningar på arbetsplatser och skriva regler om dem, även regler om högsta tillåtna halt för vissa ämnen (Hygieniska gränsvärden).

Jag hade upptäckt i en amerikansk rapport att av ett stort antal cancerframkallande ämnen i rök som sprids i rummet var två faktiskt totalförbjudna i arbetslivet av Arbetarskyddsstyrelsen (ASS). Dessutom flera tusen andra mer eller mindre skadliga ämnen som drabbar miljoner på arbetsplatser där det röks. Det var oacceptabelt.

Ett problem var att i den nyligen genomförda arbetsmiljöutredningen (som gav oss en ny arbetarskyddslag) hade man sagt att rökning på arbetsplatser inte var en arbetsmiljöfråga. Det handlade bara om rökarens egen hälsa. Utredningen hade letts av Gunnar Danielsson. Han blev också den nye generaldirektören för ASS. Naturligtvis hade han där samma åsikt som han hade haft i arbetsmiljöutredningen.

Jag hade lyckats få till rökfria sammanträden på ASS. Det borde hela landet få och inte bara på sammanträden. För att få till det hade jag en skenbart omöjlig uppgift: att övertyga min generaldirektör om att han hade fel.”

Arne Stråbys trumfkort var att han var kemist. Han kunde inte bara peka på de två totalförbjudna ämnena utan även allt annat som var skadligt i röken och som drabbade så många just på grund av deras arbete. Arne Stråby jobbade som kemist just på den myndighet som skulle skydda de som utsattes i arbetet.

”Som tjänsteman borde jag gå tjänstevägen, alltså informera mina chefer och sedan invänta eventuella åtgärder. Vad skulle det ge, och när? Jag valde att ta en risk och gå till massmedia genom två larmartiklar i tidningen Arbetsmiljö, som gick ut till alla landets skyddsombud. Jag tipsade dem också om att skriva pressmeddelande för att nå ut till all storstads- och landsbygdspress. Det väckte uppmärksamhet. Arbetsmiljö hade ”Hennes cigarett kan ge dig cancer” på omslaget.”, skriver Arne Stråby och fortsätter:

”Visst var det en risk. Generaldirektören kunde ha blivit rejält sur på mig. Men det blev han inte. Jag tror att han insåg att jag behärskade mitt område och hade rätt i sak. Rökning på jobbet är en arbetsmiljöfråga om man vet vad röken innehåller för hemskheter”.  

”Det gick bra även i fortsättningen. ASS och SoS fick ett regeringsuppdrag att utarbeta råd om rökning i gemensamma lokaler. Jag var med och skrev texten och en rätt stor del av den. Margaretha Haglund från SoS och Hedvig Svedlund från medicinska sektionen vid ASS var med i en liten arbetsgrupp på tre. Man började enligt uppdraget lite försiktigt med ”råd”, och en naturlig utveckling ca 10 år senare var Tobakslagen 1993”.

Det är blandade minnen från arbetet på Arbetarskyddsstyrelsen. Men trots det ångrar Arne Stråby att han blev kvar så länge på myndigheten. Arne Stråby skriver att han blev utsatt för flera oförrätter. Han ser kopplingar till sitt anti-rökengagemang i behandlingen av honom. Han skriver att han inte fick en tjänst som var tänkt för honom, och det blev en storrökare som fick den i stället. Han säger att han blev då motarbetad mot att arbeta med luftföroreningar från rökning. Det slutade sedan med långvarig sjukskrivning och avtalspension vid 60 års ålder.

Men pensionen betydde inte passivitet. Arne Stråby är journalist och författare. Han har skrivit om arbetsmiljö men också mycket med kultur- och lokalhistorisk inriktning med motiv från Örebro, Frövi och Fagersta. Ett löpande uppdrag är att på ideell basis vara redaktör för VISIR:s tidning.

”De viktigaste frågorna att bevaka för VISIR nu är övervakning av att rökförbud följs, även på uteserveringar och fler rökfria lägenheter i flerbostadshus, något att tänka på vid allt nybygge”.

Arne Stråby menar att man inte bara kan han blicken framåt, vi måste också känna vår historia för att kunna förstå vår samtid och klara vår framtid. Han skulle välkomna en bok med historisk tillbakablick om hur arbetslivet till slut blev rökfritt:

Jag är gammal nog att som ung minnas vagt något om när man började tillåta rökning på arbetsplatser. Långt senare läste jag ett intressant tidningsurklipp i en klippbok i biblioteket vid ASS (Arbetarskyddsstyrelsen). Det var om en överenskommelse mellan SAF och LO att arbetstagare skulle få röka i arbetet direkt vid sin maskin, arbetsbänk eller motsvarande. Minns inte året men kanske något omkring 1950? – Tidigare var timlön vanligt, och då hade arbetare knappast rätt att stanna sin maskin eller arbete för att ta sig ett bloss på arbetstid. Däremot hade man naturligtvis rätt att lämna sitt arbete för att gå på toaletten. Då kunde det bli så att de gick på toaletten för att röka. Två nackdelar: det kunde bli ofta upptaget där, och toaletten blev inrökt med dålig luft. Men nu var alla nöjda, anställda fick röka var de ville och behövde kanske aldrig stänga någon maskin eller lägga något åt sidan. Någon avvikande åsikt från grannen vid arbetsbänken framkom inte…

Så rökte man ohämmat vidare. Stora tidningars centralredaktioner hade särskilt svåra problem, där rökte man hela tiden och skyllde det på stressigt jobb. Men lärarrum, byggbodar, trånga pausrum… Det fanns vanligen bara ett sådant. Var skulle en lärare eller byggjobbare som inte tålde rök ta vägen på rasten?

Först på 70-talet började det hända saker. Då bildades VISIR, och då började också allt fler att ifrågasätta rökarnas ständiga dominans. Jo, det finns nog anledning att skriva ner historien om hur vi fick rökfritt på jobbet. Jag har mycket att bidra med där.”

Läs vidare