Vad säger tobakskonventionen om tobaksindustrin?

Tobaksbolagen har en väl utvecklad taktik för att påverka folkhälsopolitikens utveckling världen över. Bolagen försöker stoppa eller bromsa införandet av lagar som kan minska tobaksbruket. Aktuella exempel är de juridiska stämningar som tobaksjättar nu riktar mot Norge och Australien för att dessa länder lagstiftat om exponeringsförbud för tobaksvaror respektive neutrala tobaksförpackningar. Världshälsoorganisationen WHO kallar denna taktik för trakasserier.

Andra delar av tobaksbolagens taktik är mer förfinade och går ut på att på olika sätt liera sig med beslutsfattare och framställa sig själv som ansvarstagande samhällsaktörer. Artikel 5.3 kom till för att hindra alla sådana försök från industrin. Artikeln säger att länderna ska skydda hälsopolitiken ”från påverkan av kommersiella och andra intressen inom tobaksindustrin”.

Glöm aldrig den grundläggande konflikten
Det finns riktlinjer för hur artikeln ska omsättas i praktik. Riktlinjerna slår fast att det finns en grundläggande och olösbar konflikt mellan tobaksindustrins och folkhälsans intressen. Därför ska staten, när den har samröre med tobaksindustrin och dem som främjar dess intressen, agera öppet och ansvarsfullt. Staten ska också fordra ett öppet och ansvarsfullt agerande av tobaksindustrin och dem som främjar dess intressen. Och eftersom dess produkter är dödliga ska tobaksindustrin inte stimuleras att etablera eller driva sin verksamhet.

Länderna, inklusive Sverige, har bland annat enats om att:

• Arbeta för att öka medvetenheten om tobakens skadlighet och om tobaksindustrins inblandning i tobakspolitiken.

• Ha så lite som möjligt att göra med tobaksindustrin och redovisa samröret öppet. Detta innebär exempelvis att myndighetsföreträdare och beslutsfattare bör överväga noga innan de träffar representanter för tobaksindustrin. Om till exempel ministrar, riksdagsmän eller statstjänstemän har sådana möten ska detta rapporteras offentligt på ett sätt som alla medborgare kan ta del av. Staten bör utveckla etiska riktlinjer i Tobakskonventionens anda för att reglera sitt samröre med tobaksindustrin. Statliga företag bör inte ta uppdrag från tobaksindustrin.

• Undvika intressekonflikter för regeringens företrädare och anställda. Det är till exempel olämpligt att ministrar, statssekreterare och andra tjänstemän på departementen har aktier i tobaksbolag. Statliga fonder bör inte investera i tobaksindustrin.

• Kräva öppen och korrekt information från tobaksindustrin.

• Vara misstänksamma när tobaksindustrin påstår sig syssla med socialt ansvarstagande aktiviteter.

• Inte bevilja fördelar för tobaksindustrin och att behandla statligt ägda tobaksbolag på samma sätt som privatägda.

Den svenska regeringens agerande i fråga om snusförbudet inom EU strider tydligt mot principen att staten inte ska stödja tobaksbolag. Regeringen försöker få EU att upphäva sitt snusförbud (som Sverige beviljades undantag från vid EU-inträdet) för att öka svenska snustillverkares möjligheter att exportera sina produkter.

Goda exempel
Flera länder i världen har tagit artikel 5.3 på större allvar. I Australien publicerar exempelvis hälsodepartementet numer på Internet information om sina möten med tobaksindustrin.

Den norska regeringen har dragit tillbaka alla statliga investeringar i bolag som får mer än fem procent av sin vinst från tobaksproduktion.

När den brittiske hälsoministern intervjuades om sin regerings diskussioner om att, liksom Australien, införa neutrala tobakspaket var han mycket tydlig om tobaksindustrins roll i folkhälsopolitiken:

”Vi arbetar inte i partnerskap med tobaksföretag eftersom vi försöker komma till en punkt där de inte längre har några affärer i vårt land.”