EU-kommissionen ville i sitt ursprungliga förslag klassa e-cigaretter som ett rökavvänjningsmedel med därtill hörande restriktioner, medan en majoritet i parlamentet röstade för att de ska kunna säljas fritt.

Kompromissen blev att de får säljas på samma sätt som tobak, men ändå med vissa restriktioner. Koncentrationen av nikotin i den vätska som förångas vid rökningen begränsas till högst 20 milligram/milliliter.

Lösa behållare för påfyllnad av vätskan tillåts, men EU-kommissionen måste två år efter det att direktivet trätt i kraft rapportera om eventuella hälsorisker med systemet.

Varje medlemsland kan besluta om egna begränsningar av e-cigaretter. Det räcker med att tre länder förbjuder påfyllning av e-cigaretter för att ett sådant förbud ska gälla inom hela EU. Enskilda länder kan också besluta att läkemedelsregler ska gälla för e-cigaretterna.

I övrigt enades förhandlarna om de välkända inslagen i tobaksproduktdirektivet.

Texter och bilder som varnar för tobaken ska täcka 65 procent upptill av både fram- och baksidor på paketen. (Hittills har varningsbilder varit frivilliga). I det nya direktivet finns möjligheten för varje medlemsland att frivilligt införa standardiserade, neutrala, förpackningar.

Genom att storleken på varningarna specificeras begränsas industrins möjligheter att utforma förpackningar som ser ut som t ex parfymflaskor eller läppstift.

Karaktäriserande smaktillsatser som t.ex. frukt och bär, mentol och vanilj förbjuds i cigaretter och rulltobak. Förbudet mot mentol börjar inte gälla förrän fyra år efter det att direktivet införts. Undantaget från förbudet mot smaktillsatser är rökfri tobak, bland annat det svenska snuset.

Förpackningar som innehåller färre än 20 cigaretter förbjuds liksom begrepp som light och mild (något som de flesta länder infört).

Direktivet ger vidgade möjligheter att med ett system för spårning av cigaretternas ursprung intensifiera åtgärderna mot illegal tobakshandel och smuggling.

Direktivet måste formellt slutgiltigt godkännas av EU-parlamentet och ministerrådet för att träda i kraft. När det skett har medlemsländerna två år på sig att genomföra förändringarna.

Källa: Ministerrådet

Läs vidare