Gabriel Wikström, Agenda2030-samordnare: ”Snuset är en genusfråga”

När Gabriel Wikström var folkhälsominister drev han frågan om tobakskontroll, vilket bland annat ledde till den nya tobakslagen, som förbjuder rökning på uteserveringar och andra platser utomhus. Han var också den som införde regeringens mål Rökfritt Sverige 2025 i ANDT-strategin 2016. När han nu har utsetts till samordnare för Sveriges Agenda 2030-arbete finns därför förväntningar på honom att han även i den positionen kommer att lyfta tobaksfrågan, som ju påverkar samtliga FN:s 17 hållbarhetsmål.

Han kommer dock inte att arbeta konkret med just tobaksbruket, men däremot ser han att det finns möjligheter att lösa många stora samhällsproblem, varav tobaksbruket är ett, med ett nytt arbetssätt.

– Mitt fokus ligger på hur vi ska stärka de tvärsektoriella och förebyggande strukturerna. Vi har ett samhälle som är uppbyggt efter stuprör, enskilda experter sitter och jobbar med vissa frågor eller delar av frågor, och bristen på samverkan mellan olika sektorer gör att vi är sämre på att ta oss an stora komplexa utmaningar, oavsett om det handlar om klimatfrågan eller folkhälsofrågor som tobak.

– Kan vi få ett annat arbetssätt på plats med mera av samverkan och få med flera perspektiv och inte bara ett, oftast det ekonomiska, tror jag att vi har stora chanser att lösa väldigt många problem som vi idag står handfallna inför. Hur ska vi se till att barn och unga aldrig kommer i kontakt med tobak över huvud taget? Vi vet ju att många av de barn och ungdomar som idag hamnar i tobaksberoende har andra problem med sig i bagaget, familjesituationen eller problem i skolan. Den här gruppen missas hela tiden därför att organisationer av olika slag inte har förmågan att jobba tvärsektoriellt och långsiktigt, säger han.

Tobaksindustrin och tobaksbruket påverkar alla hållbarhetsmålen och har en enorm påverkan på miljön. Hur kan det tydliggöras i Sverige?

–Jag tycker att vi har kommit en bit på vägen med den nya tobakslagen och rökfria miljöer utomhus. Det finns en naturlig koppling, rökningen påverkar inte bara den som röker utan även omgivningen. Vi fick förståelse för frågan från allmänheten, och folk var förbannade på fimparna. Men människor i allmänhet har låg kunskap om hur tobak produceras. Odling och produktion slukar enorma naturresurser vilket är provocerande att tänka på när man vet hur många som svälter och hur många liv som de här produkterna förstör varje dag. Jag ser potentialen i att visa att ett minskat tobaksbruk också skulle kunna leda till att man kan odla andra grödor och genom det lösa världssvälten och ge tobaksbönderna en långsiktig ekonomi. Många människor i Sverige bryr sig om världen och de här frågorna och när man får mer kunskap kan man också ställa krav och bidra till att folk ändrar sitt beteende. Det är dock en pedagogisk uppgift som jag inte just nu vet hur man borde ta sig an.

Han saknar det solidariska perspektivet i den svenska tobaks- och alkoholdebatten.

–Även om man själv inte har direkta problem med de här produkterna, så har man ändå ett solidariskt ansvar och den aspekten tycker jag att man har tappat på senare år. Alltså att även vi som inte röker eller dricker särskilt mycket har ett ansvar för dem som i högre utsträckning är drabbade, oavsett om det är svenskar här eller människor någon annanstans som lider av svält för att man producerar fel grödor.

Norge, Australien och Nya Zeeland är förebilder

När det gäller tobaksprevention internationellt tycker han att Australien och Nya Zeeland är goda förebilder.

–De såg att de behövde göra något för att inte tobaksbruket skulle bli övermäktig. Det synsättet behöver vi ha mer av. Jag blir provocerad av vissa politiker som går omkring med det där armbandet som det står ”fuck cancer” på – de har alltså tagit ställning mot cancer – och samtidigt inte vill ha fler åtgärder på tobaksområdet. Det är en motsägelsefull approach. Om vi vill göra mer på cancerområdet eller få mer resurser på andra områden inom sjukvården måste vi göra vad vi kan för att minska den börda som tobaksbruket ger på vården i stort. På det sättet tycker jag att Australien och Nya Zeeland har varit förebilder.

Även Norge är också intressant ur folkhälsosynpunkt, tycker han.

– Även om man har ett bra utgångsläge med ett lågt dagligrökande så har man ändå tagit till kraftfulla åtgärder, för att komma längre. Man nöjer sig inte med det man redan har gjort, det är inspirerande att se och en väldigt viktig utgångspunkt när man jobbar med Agenda 2030-frågor.

Finns det kunskap och intresse för tobaksfrågor hos den politiska ledningen?

–Överlag finns det en insikt om att man behöver få ner tobaksanvändningen, åtminstone när det gäller rökningen finns det en konsensus. Däremot upplever jag att allmänpolitiker, som inte jobbar specifikt med hälsofrågor, nog tycker att vi med den nya tobakslagen har gjort tillräckligt för en tid framöver. När en enskild fråga har stått i fokus och sakfrågan är avklarad svalnar allmänintresset och man går vidare till nästa område. Det tror jag har hänt på tobaksområdet nu.

Vi kan alltså inte förvänta oss förslag på en skärpning av tobakslagstiftningen, med höjda skatter och åldersgränser, exponeringsförbud och liknande?

–Jag ser inga tendenser i den riktningen, men sånt kan ju ändras. Vi har ju den aktuella coronapandemin som har tydliga kopplingar till rökning, med initiala indikationer att rökning ger en sämre möjlighet att klara av covid-19. Det i sin tur kan trigga igång en debatt. Men jag ser inga tendenser i den riktningen ännu.

Hur kommer det sig att snusindustrin kan slå in en kil hos politiker och allmänhet med sina argument om skademinskning, harm reduction? Beror det på att många snusar och inte kan frigöra sig från kopplingen till industrin?

–Det tror jag. Det finns också en tydlig genusaspekt, vilket gör det svårare att få till en politisk debatt. Det som hotar mäns identitet och mäns val blir det sällan en omfattande politisk debatt om, och det är mycket trögare att komma fram med reformer. Män utgör kärnväljarna i en del partier. Majoriteten av dem som snusar är män, män äter mer kött än kvinnor, de kör mer bil – i de här frågorna är det svårt att flytta fram positionerna för dem som vill förändra situationen.

Folkligt engagemang – en nyckelfaktor

Gabriel Wikströms uppgift som nationell samordnare är att stötta regeringen i Agenda 2030-arbetet, och att ta till vara de förslag och den kunskap som redan finns och samla samhällets aktörer i det arbetet.

–Jag behöver jobba nära olika aktörer, till exempel branschorganisationer, för att stötta dem i hur de ska ta sig an 2030, lyfta upp goda exempel med mera. Min roll är att se till att det blir verkstad av de förslag som redan finns.

För att Sverige ska kunna nå hållbarhetsmålen måste hela samhället vara delaktigt, enligt honom.

– Agenda 2030 är inte bara 17 mål som ska prickas av, jag ser det framför allt är ett nytt arbetssätt att ta sig an stora samhällsutmaningar på. Vi kommer aldrig att klara av det om det bara ska ske via statliga myndigheter, kommuner, regioner och näringsliv. Att kunna engagera civilsamhället och arbeta med människors ideella engagemang och organisationer – det tror jag är nyckeln för att nå 2030-målen. Jag kommer själv ifrån en folkrörelse, den politiska arbetarrörelsen, och vet vad det betyder när människor kommer samman och lär sig lita på varandra för att arbeta tillsammans mot givna mål. Jag jobbade mycket med de frågorna som idrottsminister. Till syvende och sist krävs ett folkligt engagemang och en folklig organisering.

Kommer du som Agenda 2030-samordnare att bidra till att vi får en handlingsplan för Tobacco Endgame – Rökfritt Sverige 2025?

–Jag vet inte om jag kan bidra explicit, den bollen ligger nog i andra knän. Men kanske indirekt om vi kan få till ett tvärsektoriellt perspektiv på hur tobaksfrågan påverkar alla mål, och vi lyckas höja medvetenheten om Agenda 2030-arbetet så att fler blir engagerade. Då ökar sannolikheten att man kan ta fram planer och strategier över områden som är oerhört viktiga för att lyckas nå målen och tobaksfrågan är en av de frågorna.