Krav på åtgärder mot tobaksbruket framfördes i samhällsdebatten redan i början av 1900-talet. Det var de nya, fabriksgjorda cigaretterna som gjorde att även ungdomar och kvinnor började röka. Riksdagsmän motionerade bl a om en åldersgräns för inköp av tobak. Debatten ledde till en utredning som 1918 rekommenderade en bred upplysningsverksamhet.

1922 betonade statsminister Hjalmar Branting upplysningens viktiga roll för sundare levnadsvanor. Han var en uttalad motståndare till lagstadgade förbud.

Det moderna arbetet för minskat tobaksbruk började på 1960-talet. Då fanns Brantings optimistiska syn på möjligheterna att nå resultat genom upplysning om tobakens skadeverkningar fortfarande kvar. Om människor bara fick information om hälsoriskerna så skulle de låta bli tobaken, ansågs det.

Numera vet vi att det inte räcker med faktainformation om hälsorisker för att tränga tillbaka rökningen. Det krävs en rad åtgärder med bl a en aktiv prispolitik, förbud mot den kommersiella tobaksreklamen, åtgärder för rökfria miljöer och behandling för dem som vill sluta röka.

De första uppmärksammade forskningsresultaten om tobaksskador kom under 1950-talet och gav nytt bränsle åt debatten om tobaken. I slutet av decenniet utredde medicinska forskningsrådet på regeringens uppdrag tobakens skadeverkningar. Utredningsarbetet utmynnade i slutsatsen att kraftfulla insatser måste göras för att få klarhet. Forskningen ökade och bl a tillsatte Svenska Tobaksmonopolet ett medicinskt expertråd.

Monopolet började även ge årligt stöd till tobaksforskning och gav 1960 ut en informationsbroschyr där det påpekades att cancerframkallande ämnen identifierats i tobaksrök.

Orsaken till att Tobaksmonopolet både stödde forskning och bedrev upplysning var att det allmänt uppfattades som ett statligt ämbetsverk. Det föll sig naturligt att det fick svara för upplysning och anförtroddes forskningen om tobakens skadeverkningar. Det hade bildats 1914 under den tid då man börjat betrakta tobaksbruket som en samhällsfara och upphörde på 1960-talet.

1963 tillsattes en expertgrupp inom medicinalstyrelsen (socialstyrelsens föregångare) med uppdrag att belysa sambandet mellan tobaksrökning och ohälsa.

Från och med 1964 ställdes ett årligt anslag på inledningsvis en halv miljon kronor till förfogande för upplysning om tobakens skadeverkningar.

Informationsarbetet inriktades under 1960-talet främst på att motverka rökning bland barn och ungdom. Först på 1970-talet började informationen på allvar riktas även mot vuxnas rökvanor.

I slutet av 1960-talet kom krav på mer omfattande åtgärder mot rökningen. Frågan om t ex förbud mot tobaksreklam väcktes i Nordiska rådet. I Sverige framförde socialstyrelsen och skolöverstyrelsen gemensamt kritik mot tobaksreklamen. Det ledde till att tobaksbranschen skärpte sina etiska regler för tobaksreklamens utformning.

Efter 1970 har detta hänt:

1973 Socialstyrelsens tobaksutredning kräver bl a varningstexter och förbud mot tobaksreklam.

1977 Obligatoriska varningstexter och innehållsdeklarationer införs på tobaksförpackningar.

1979 Lag som reglerar marknadsföring av tobak och alkohol.

1981 Tobakskommittén kräver ökad information och nya lagar.

1983 Arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen ger ut en skrift om begränsning av tobaksrökning i gemensamma lokaler.

1984 Cancerkommittén kräver krafttag mot tobak, förstärkt produktkontroll och information.

1989 Folkhälsogruppen kräver förstärkt information, reklamförbud, aktiv prispolitik, åldersgräns, produktkontroll och lag om rökfria miljöer.

1990 Tobaksutredningen kräver bl a tobakslag, rökfria miljöer, reklamförbud, höjda priser och förstärkt information.

1991 Läkarförbundets tobakspolitiska program med krav på rökfri arbetsmiljö, produktkontroll, aktiv prispolitik och etiska riktlinjer för marknadsföring av tobak lanseras.

1992 Folkhälsogruppens skrift om rökning bland barn och ungdom samt reklamens betydelse för tobakskonsumtionen kommer ut.

1993 Tobakslag från den 1 juli.

1994 Tobakslagen skärps och blir tydligare.

1995 En departementspromemoria om åldersgräns vid tobaksköp.
Ett eventuellt förbud mot indirekt tobaksreklam utreds.

1996 Riksdagen beslutar att en åldersgräns vid inköp av tobak ska införas.

1997 En 18-årsgräns gäller vid inköp av tobak från den 1 januari.

2002 Tobakslagen skärps så att alla serveringsställen från 1 januari 2003, inte bara de med 50 sittplatser eller fler, ska ha ett eller flera områden där rökning är förbjuden. Från den 30 september 2002 ska tobaksförpackningar ha större utrymme för varningstexter och även varnande bilder, liksom en innehållsdeklaration och uppgifter om plats och tid för tobakens tillverkning. Försäljare av tobak ska anmäla försäljningen till den kommun där verksamheten pågår före den 1 januari 2002. Från den 30 september gäller förbud för ord som t ex light, mild och annat som ger intryck att en viss tobaksvara är mindre farlig än andra. Tillverkare och importörer ska till Statens folkhälsoinstitut lämna uppgifter om ingredienser, mängden av dem och deras skadlighet för hälsan, också från den 30 september. Regeringen beslutade i november att förbjuda indirekt tobaksreklam från den 1 januari 2003.

2004 Riksdagen beslutar i maj att rökning blir förbjuden på alla serveringar från den 1 juni 2005, med undantag för uteserveringar. Möjlighet finns att inrätta särskilda rökrum där varken mat eller dryck får serveras eller tas med in. Rökrummet får bara uppta en mindre del av serveringslokalen och ska vara beläget så att besökare inte måste passera igenom det. Arbetstagare ska endast tillfälligtvis behöva vistas i rökrummet när rökning pågår.

2005 En skärpning av tobakslagen från den 1 juli anpassar den bättre till WHOs globala konvention för tobakskontroll, som Sverige ratificerade den 7 juli. Lagändringen innebär skärpta regler för marknadsföring av tobak och bättre kontroll av att minderåriga inte köper tobaksvaror. Utomhusreklam vid säljställen förbjuds liksom sponsring av evenemang och verksamheter dit allmänheten har tillträde,  eller som genom t ex tv har gränsöverskridande effekt, om det kan medföra att försäljning av tobak främjas. Försäljning av tobak ska ske på sådant sätt att det går att kontrollera köparens ålder.

2010 Skärpning av plikten att anmäla tobaksförsäljning till den kommun där försäljningen ska ske redan innan verksamheten har börjat. Näringsidkaren ska också ansvara för att det finns ett utarbetat program för egenkontroll inom rörelsen som ska bifogas anmälan, samt ge sin personal den information och det stöd som behövs för att den ska kunna följa tobakslagen och anslutande föreskrifter. Vid allvarliga eller upprepade överträdelser av bestämmelserna får en kommun förbjuda en näringsidkare att sälja tobak under högst sex månader, alternativt utfärda en varning i lindrigare fall. Från 2010 gäller också att polisen ska utöva tillsyn vid sidan av kommunerna och att kommunerna har möjlighet att samarbeta med varandra i tillsynsarbetet.

2012 Socialdepartementet utfärdade en förordning om samordning av länsstyrelsernas arbete på alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobaksområdet, ANDT. Vid varje länsstyrelse ska det finnas en samordningsfunktion för ANDT-frågor. Denna ska stödja arbetet med att genomföra den nationella politiken på området och utveckla ett långsiktigt kunskapsinriktat regionalt och lokalt arbete. Länsstyrelserna ska så långt som möjligt samordna det förebyggnade arbetet med den tillsyn som de också ska utövas. De ska varje år redovisa samordningsenhetens arbete för Statens folkhälsoinstitut.

 

Nutidshistorien är under konstruktion, välkommen tillbaka snart!

Läs vidare