Något som fick stor betydelse för att det till slut gick att upphöra med snusandet var en kommentar från en kvinnlig vän till familjen under en middagsbjudning, berättar Paul.

– En av mina söner kom och tog min snusdosa som låg på bordet och sprang iväg. Jag sprang efter och slet ifrån honom dosan och satte mig igen. Min vänliga bordsdam som lade märke till leken konstaterade lugnt att ”dina barn kommer att snusa när de blir 16 år”.I stunden kan det vara svårt att uppfatta vad som är ett avgörande ögonblick men i efterhand kan jag peka ut just det här tillfället.

– Då föddes fröet till mitt beslut att sluta snusa. Hon visste inte vilka strängar hon slog an, men det var både faderskärlek och tävlingslust.

Som snusare hade Paul gång på gång i tankarna återkommit till sina egna barn. Riskerade han att överföra snusbruket till dem? Han ville inte att de – och inte heller några andra barn som han hade ansvar för som handbollstränare – skulle drabbas av nikotinberoendet.

Ingen propaganda mot tobak har någon verkan om de unga samtidigt ser föräldrar, lärare, idrottsledare och andra vuxna förebilder röka eller snusa, skriver han.

Ungdomsidrotten är viktig, den hjälper unga att växa i ett spännande sammanhang, lär dem visa hänsyn, ta ansvar, känna glädje och uppleva betydelsen av att ingå i ett lag. Men den är inte alltid en god miljö. De vuxna måste därför våga ta det ansvar som krävs för att diskutera värderingar och attityder och inte minst tänka på den egna rollen som förebild, skriver Paul i sin bok.

Han började spela fotboll i Lunds bollklubb, LBK, som sexåring och handboll som åttaåring i pojklaget i H-43 i samma stad. Det ledde så småningom till handbollsspel i elitserieklubben Sävehof under fem år och en plats i ungdomslandslaget.

Sedan 2007 är han, vid sidan av sitt yrke som konsult. tränare för klubben LUGIs pojkar födda 2001, där en av de egna sönerna nu är med.

Den handbollstränare Paul hade som åttaåring använde lössnus flitigt och lät pojkarna lukta på det. En träffande bild av snusets roll i sportens värld.

Efter några år med fotboll och senare enbart handboll, vid 17-18 års ålder, hade snuset blivit en viktig del i gemenskapen. Det gällde också i gängen som roade sig och festade. Snuset var inträdesbiljetten till ett sant medlemskap. Det var farligt och spännande, en del i att bli vuxen.

  • Med snusbruket infann sig snart nikotinberoendet som kräver allt större mängder snus, inte bara fler prillor per dag utan fler påssnusar under överläppen samtidigt. Abstinens ger besvär i form av irritation, rastlöshet och koncentrationssvårigheter. Det går åt tid att få tag i snuset, sociala och yrkesmässiga aktiviteter kommer i kläm. För en idrottare finns också risk för skador under träning och matcher.

Det är i det läget man känner att det är dags att sluta snusa, men lojaliteten till snuset och den snusande gruppen är stark. Paul trodde att han hade kontroll eftersom han gjorde uppehåll då och då, men han fortsatte att snusa. Han skaffade sig också ett effektivt försvar med undanflykter, ofta Swedish Matchs argument om snusets fördelar.

Inte förrän han insåg att han inte alls kunde kontrollera sitt snusande och såg vilket handlingsmönster han var fångad i fick han en chans att bryta mönstret. Nikotinisten, menar han, har samma förträngningar som alkoholisten. För många blir det ett uppvaknande när de inser sitt beroende. Vissa vägrar att göra något åt det, medan andra tar kommandot över sina liv.

– En elittränare sa en gång att om vi vill komma långt måste vi gilla vardagen, att snöra på skorna, limma bollen och springa ut på planen en fredagskväll när kompisarna sitter hemma och äter pizza eller festar. Det gäller att hitta lusten. Det samma gäller för att sluta snusa.

Paul försökte sluta nio gånger under årens lopp utan att lyckas, men i september 2007 föll poletten ner. Sedan dess har han inte snusat.

Taktiken som gav denna seger var att hitta på något annat än prillan för att få stimulans för kropp och hjärna.

För det första behövs fysiska aktiviteter mot abstinensens rastlöshet, men det behöver inte bara bestå i att träna idrott eller ta skogspromenader. Det kan också vara att vika tvätt eller städa.

För det andra behövs mental stimulans som att läsa böcker, se filmer eller lyssna på föreläsningar för att få nya tankar och stimulera hjärnan.

Det tredje är sociala aktiviteter, att träffa andra människor i olika sammanhang som ger möjlighet att pröva sin identitet som icke snusare.

Det fjärde är orala aktiviteter, att bryta vanan att föra handen från snusdosan till överläppen, som under en övergångsperiod kan bytas mot vanliga tuggummin eller halstabletter,

Framför allt gäller det att se sig själv som en icke snusare.

Under ansträngningarna att bearbeta snusbruket samlade Paul in väldigt mycket material om snus och tobak i allmänhet. Det har han använt sig av, förutom sina egna erfarenheter, för att skriva sin bok. Han håller med om att författararbetet också stärkt hans snusfrihet. Syftet med boken är inte bara att hjälpa andra snusare att med väl underbyggda råd bli kvitt beroendet utan också att förmå barn och unga att aldrig börja med snus eller annan tobak.

Källa: Prillan och bollen, Dialogos förlag, Stockholm.

Carl-Olof Rydén