Ladda ned faktabladet som: Word-fil Pdf-fil
Ur innehållet:
Tobaksindustrins intressen kolliderar brutalt med de globala folkhälsointressena på alla områden. 2010 rökte 1,1 miljarder människor 6 319 miljarder cigaretter. Varje minut röktes 12 miljoner cigaretter. 5,4 miljoner dog av sin rökning. 600 000 dog av andras rök. Om nuvarande trender står sig kommer dödssiffrorna att ha stigit till sju miljoner år 2020 och åtta miljoner 2030. Samtidigt säljer tobaksbolagen cigaretter för 300 miljarder dollar om året, motsvarande 1 980 miljarder svenska kronor. Ungefär dubbelt så mycket som den svenska statsbudgeten. Av all den tobak som säljs är 96 procent cigaretter.
Tobakens allt mer uppenbara risker för människors liv och hälsa och konsekvenserna för både privat och kollektiv ekonomi och för miljön har fått land efter land att stifta lagar för att minska och förebygga tobaksbruket. Ett stöd i de ansträngningarna finns sedan 2005 i Världshälsoorganisationens, WHO, ramkonvention för tobakskontroll. Den innehåller rekommendationer om bl a förbud mot tobaksreklam, marknadsföring och sponsring. Liksom krav på rökfria offentliga miljöer och andra åtgärder som begränsar passiv rökning. De hittills drygt 170 länder som anslutit sig rekommenderas också att inte låta tobaksbolag ha något som helst inflytande på tobakspolitiken.
Industrin har tillämpat strategier mot tobaksförebyggande insatser i decennier. Vilka metoderna är kunde främst avslöjas tack vare den förlikning som 1998 träffades i en rättsprocess mellan 46 av USAs 50 delstater och de fyra största amerikanska tobaksbolagen. Resultatet blev att tobaksbolagen under en 25-årsperiod ska betala 206 miljarder dollar till delstaterna som kompensation för de sjukvårdskostnader som tobaken orsakat dem, men också att miljontals dittills hemliga dokument från bolagens arkiv offentliggjorts och gjorts tillgängliga på internet. En brittisk domstol beslutade senare att även dokumenten från British American Tobacco, BAT, i England skulle offentliggöras.
Dokumenten avslöjade att tobaksbolagens egen forskning i ett tidigt skede visade att rökning är hälsofarlig. Nikotinets beroendeskapande förmåga framgick av en studie redan 1945. I ett dokument från 1972 konstaterade en tobaksdirektör att ”ingen skulle bli cigarettrökare utan nikotin i cigaretterna”. Ändå försäkrade 1994 direktörerna för USAs sju största tobaksbolag under ed i ett kongressutskott att nikotin inte är beroendeframkallande.
Tobaksbolagen hemlighöll under lång tid alla sina vetenskapliga fynd som visade hur hälsofarlig tobak är samtidigt som de i sin marknadsföring gjorde allt för att beskriva sina produkter som oskyldig stimulans. Inför trycket av resultat från oberoende forskning lanserades så småningom de bedrägliga beteckningarna Light och Mild.
Lika konsekvent som man hemlighöll forskningsresultat som var negativa för tobaken så spred, och sprider, man slutsatser från studier som kan tolkas som positiva för tobak.
Att diskret utnyttja läkare och forskare som ombud är ett genomgående drag i tobaksindustrins strategi för att försvåra lagstiftning som kan minska tobaksförsäljningen. Allt tätare rapporter om den passiva rökningens risker skrämde industrin från 1980-talet och framåt. Det räckte inte längre att hävda ”individens fria val” och ”rätt att röka”, när andra människor kunde skadas av tobaksröken. För att motverka restriktioner och rökförbud gick industrins taktik ut på att få fram motstridiga rapporter som skapade osäkerhet. Philip Morris startade vad som kallades Projekt Vitrock som innebar att man värvade läkare och forskare som blev betalda konsulter med uppgift att ”vända på det vetenskapliga och populära missförståndet att passiv rökning skadar”. Även svenska forskare anlitades som ”oberoende experter” i slutet av 1980-talet. Med hjälp av tobaksdokumenten kartlade Yrkesföreningar mot Tobak denna fördolda verksamhet och publicerade 2002 rapporten Cyniskt spel inom tobaksindustrin.
I augusti 2000 presenterade WHO en egen rapport på 300 sidor om tobaksindustrins beteende och strategier byggd på studier av tobaksdokumenten. Det blev uppenbart att WHO, vars uppgift är att främja hälsan hos alla världens folk, betraktades som tobaksbolagens främsta fiende. Strategin gick ut på att till varje pris stoppa den globala Tobakskonventionen inför de avgörande förhandlingar som då förestod.
Några av de metoder som tillämpades i den globala, välfinansierade strategin var att genom lobbyverksamhet försöka minska anslagen till WHOs verksamhet. Nyckelpersoner i organisationen skulle misskrediteras, journalister påverkas att ifrågasätta organisationens arbete och prioriteringar. WHO-konferenser skulle infiltreras för att ändra ton och innehåll. Dokumenten visar att tobaksbolagen till och med infiltrerade WHO och andra FN-organ, samtidigt som de med hjälp av frikostiga löner lyckades rekrytera tidigare WHO-anställda. Utvecklingsländerna skulle övertygas om att WHOs tobakspreventiva arbete gynnade den rika västvärlden, men var skadlig för u-ländernas ekonomi. Trots det välorganiserade och påkostade motståndet från tobaksindustrin enades WHOs medlemsländer om ramkonventionen för tobakskontroll i maj 2003. Den trädde i kraft i februari 2005.
Att konventionen nu gäller och hunnit tillämpas i lagstiftningen i drygt 170 länder innebär inte att tobaksbolagen gett upp. Nu riktas deras undergrävande verksamhet mot främst de enskilda länder som följer konventionens rekommendationer. Taktiken anpassas till specifika nationella förhållanden och till handelsavtal som en del länder anklagas för att bryta mot. I länder med planer på rökfria serveringar är aktiviteten hög för att organisera ett motstånd från restaurangbranschen. Så var fallet även i Sverige, där Sveriges Hotell- och Restaurangägare till en början motsatte sig rökförbud och krävde en rad undantag . Förbundet svängde så småningom när man insett att det fanns stora fördelar med en rökfri miljö.
Avslöjandena om tobaksindustrins metoder har lett till att den tillhör de branscher som allmänheten i många länder har lågt förtroende för. Därför sker mycket opinionsbildning via täckorganisationer. För lobbyverksamhet mot tobakslagstiftning i tredje världen organiserades täckorganisationen International Tobacco Growers Association.
Det har blivit allt vanligare att tobaksjättarna försöker stoppa nya tobakslagar med stöd av handels- och andra internationella avtal. Runt om i världen stämmer tobaksbolag stater som stiftar lagar som kan minska tobaksförsäljningen eller överklagar myndighetsbeslut. I Australien inleddes i april 2012 en rättsprocess där tobaksjättarna British American Tobacco, Philip Morris, Japan Tobacco och Imperial Tobacco stämt staten för lagen om neutrala cigarettpaket som ska träda i kraft i december 2012.
I Sverige överklagade Philip Morris 2002 hos regeringen de skärpta föreskrifter för varningstexter på cigarettpaket som Folkhälsoinstitutet utfärdat i enlighet med ett EU-direktiv. Varningarna skulle täcka 30 procent av framsidan och 40 procent av baksidan. Tobaksbolaget ansåg att ramlinjerna runt varningarna skulle ligga inom de angivna procentsatserna och inte utanför, där institutet placerat dem. Eftersom Sverige var tidigt ute med varningarna hoppades bolaget kunna påverka utformningen i övriga EU-länder om de fick en ändring till stånd. Regeringen avslog Philip Morris klagan.
Island var först i världen med exponeringsförbud 2001. Philip Morris stämde Island, men förlorade. Man fick framgång i en detalj, nämligen att renodlade tobaksbutiker får exponera sina tobaksvaror. Sådana butiker kan räknas på ena handens fingrar på Island, men utslaget påverkar lagar i andra länder. På Irland fick en tobakshandlare i uppdrag av Philip Morris att stämma staten för lagen om exponeringsförbud.